Det var sent en kväll,
vi hade spelat på en marknad.
Trött och frusen stod jag kvar
bakom scenen en stund, när jag
hörde någon mumla nå’t om saknad.
Där i gräset satt en man och en Iiten hund.

Hej, du speleman, kan du svara på min fråga?
Den är ärlig och jag menar varje ord.
När vår Herre släcker Iivets låga och det är dags att lämna denna jord.
Får man ta hunden med sig in i himlen?
Han är snäll och han har vatt’ en riktig vän.
Han är klok och fin och skatten är betald.
Får man de’ du speleman då blir jag glad.

Jag svarade lite enkelt, som man gör:
Du din Hund kommer säkert till himmelen när den dör.
Nå’n roparde’ e’ dags att åka hem.
När jag satt där i bilen tänkte jag på frågan igen.

Hej, du speleman …

För honom var frågan så viktig
att han förtjänade ett ärligt svar.
Men vem kan svara riktigt
på om hundar som dör får på jorden stanna kvar.

Hej, du speleman …