Det var en liten pojke, som jämt var arg och sur.
Han ville inte skratta,det var en trist figur.
En dag sa pojkens mamma:
Klä på dej, lille vän!
Du fär gå ut och leka med Annika och seven.
Då tog han på sej roken,
men allra, allra sist så tog han på sin sura min så
arg och dum och trist.

Talas:
Men då sa mamma :
Sudda,Sudda, Sudda bort din sura min.
Sudda,Sudda, Sudda bort din sura min.
Munnen den ska skratta och va gla.
Munnen den ska sjunga tralala.
Munnen har du fått för du ska tralla.
Sudda,Sudda, Sudda bort din sura min.

På morron när han vakna, då var han rar och snäll,
och när han klädde på sej så hördes inget gnäll.
Han började med tröjan och skjortan i en fart,
sen satte han på byxor och strumpor ganska snart.
Sen tog han på sej skorna, men allra allra sist
så tog han på sin sura min, så arg och dum och trist.

Men då sa mamma:
Sudda, sudda …

På fredag ska man städa, sa mamma häromdan.
Så for hon fram i huset precis som en orkan.
Hon fejade i sovrum och trappa och tambur,
När kvällen kom var mamma så trött så hon var sur.
Då tog hon av sej förklar, men allra, allra sist
så tog hon på sin sura min, så arg och dum och trist.

Men då sa pojken:
Sudda, sudda …